Skiffrets Historia
Skiffertak hade en storhetstid under det sena 1800-talet och i början på 1900-talet. Perioden sammanfaller med framväxten av det moderna svenska samhället. Många nya kyrkor och olika typer av offentliga byggnader uppfördes då och fick ofta skiffertak.
Takskiffer är tunna skivor av sten som används för taktäckning. De är oftast av ler- eller glimmerskiffer, men även andra bergarter förekommer.
Det finns tre områden i Sverige där skiffer till tak har brutits i större omfattning; Glava i Värmland, Grythyttan i Bergslagen och på några olika platser i Dalsland. I Glava bryts en ljus glimmerskiffer. I Dalsland och i Grythyttan finns mörkare eller svarta lerskiffrar med en finkorning, matt yta. I alla tre områdena startade brytningen ungefär samtidigt, i slutet av 1700-talet.
‘Takskiffer började användas efter statlig uppmuntran. Baronen Samuel Gustaf Hermelin, som arbetade med att upprätta geologiska kartor över Sverige, skrev 1771 en uppsats där han förespråkade användandet av skiffersten på tak. Vi får veta att det fanns skifferbrott i Frankrike, England, Tyskland och Norge, men inget i Sverige. Han avslutar med att en byggnad i Åmål belagts med svensk skiffer, “förledet år” (alltså 1770). Byggnaden han syftar på är Vågmästargården, Åmåls äldsta byggnad, som ännu i dag har kvar sitt tak av skiffer från Glava i Värmland.
“Takskiffer nyttjas på åtskilliga utrikes orter til täckning, och eftersökes for dess varaktighet, dess släthet och färg, dess säkerhet for eldsvådor, och i synnerhet dess större lätthet, än Tak tegels, hvarigenom den gör mindre tyngd på res-verke och murar” -1771 -Bergmästaren Baron Samuel Gustaf Hermelin
Brytning, bearbetning och distribution
Även om skiffer är mycket hållbart när det väl ligger på taket, är plattorna ganska ömtåliga att transportera. Den skiffer som bröts kommersiellt i Dalsland och Värmland kunde ganska lätt transporterades vattenvägen över Vänern och vidare till kusten via Göta älv. Men Grythyttans skifferbrott kom i gång i större skala först med järnvägen. När bergslagsbanan med stationen Grythyttehed öppnades 1878, expanderade Grythyttan snabbt. Skifferbrottet i Glava fortsatte, i hård konkurrens med Grythyttan, medan produktionen i Dalsland avstannade och lades ner kring sekelskiftet 1900. Man klöv och högg all takskiffer för hand och tillverkningen sysselsatte tidvis många skickliga hantverkare.
Utanför skifferbygderna, i hela Sverige, hade skiffertaken en storhetstid under det sena 1800-talet och i början på 1900-talet. Perioden sammanfaller med framväxten av det moderna svenska samhället. Många nya kyrkor och olika typer av offentliga byggnader uppfördes: järnvägsstationer, skolor, posthus, museer, sjukhus och industribyggnader och dessa fick ofta just skiffertak. Generellt kan man säga att alla nystilarna, nationalromantiken, jugend, nyklassicismen och funktionalismen har använt skiffer till tak. På dessa tak täcks kanter och ränndalar oftast inte av med skiffer utan med plåt. Plåtavtäckningarna är en del av arkitekturen.
På 1960-talet upphörde tillverkningen av takskiffer i Grythyttan. Skifferstenen krossas i stället till flingor för beläggning av takpapp. I Glava fortsatte man, men bryter numera endast sten för markbeläggning.
Vård och restaurering
Om man nu har ett skiffertak så ska man vända sig till en professionell skifferläggare. Begagnad skiffer att laga med säljs av skifferläggarna som ofta köper upp gamla tak som ska rivas eller läggas om med nåt annat. Det finns som sagt ingen som tillverkar skiffer till tak längre. Det kommer att bli en bristvara, antagligen ganska snart. Utländsk skiffer kan köpas från leverantörer men den passar ju inte ihop med de svenska sorterna.
Skiffer är ett härligt takmaterial, det är vackert, hållbart och miljövänligt. Det vore spännande om det kom tillbaka i modern tappning. Vi har många förebilder och inspirationskällor i det äldre byggnadsbeståndet!
Källa: www.byggnadsvard.seText: Kristina Linscott – Arkitekt